Bakom kulisserna på Lycksele djurpark
Det är torsdag. Nästan helg för de allra flesta, men mitt i veckan för djurskötarna vars yrke innebär att varje dag är en potentiell arbetsdag. Stormen Ylva har dragit in över de två nordligaste länen. I lappländska Lycksele ackompanjeras det brutala snöfallet av kraftiga vindilar, men det spelar ingen roll. Djuren på Sveriges nordligaste djurpark ska alla ses till, räknas och utfordras.
Skiftgången har placerat Maj-Britt Lundqvist sida vid sida med Ylva. Det är hon som med flera decenniers erfarenhet i ryggraden styr bilen uppför de hala, snötäckta branterna. Vindrutetorkarna jobbar febrilt för att utvidga synfältet. Att få ut dagens mål mat; höbalar, vattendunkar och hinkar med pellets och köttkross, blir en ovanligt utmanande uppgift.
Antalet arbetstimmar i snöstorm blir, som tur är, inte speciellt många under ett arbetsår. Inte för att det skulle spela någon roll; för djurskötaren från Västerbottenskustens Lövånger slog barndomsdrömmen in. Sedan början på 80-talet har hon ”världens bästa jobb”.
– Fastän vi har många rutiner blir det aldrig långtråkigt. Vi har väldigt varierande arbetsuppgifter, allt från att träna sälarna till att åka ut i skogen och hugga ris till klövdjuren, berättar Maj-Britt.
– Alla årstider bidrar också till variationen. På våren föds djurens alla ungar. På sommaren är det fullt med folk, guidade matningar och besök i barnens djurpark. Vintertid blir landskapet helt magiskt, och så avslutas året med Julparken under december, fortsätter Maj-Britt.
Under sina drygt 30 år på Lycksele Djurpark har hon byggt nära relationer parkens djur. Inte minst till favoriten Totta, den 22-åriga gråsälen, och nytillskottet Miessi, renkalven som förlorade sin mamma vid födseln och fann en ny i Maj-Britt.
– Ja, det här är min lilla bebis, säger Maj-Britt när hon, efter att ha tinat upp hänglåset med en gasbrännare, till slut tar sig in i renhägnet. Ingenting görs på det enkla sättet idag.
För Chris Cockerill, praktikanten som vanligtvis har en betydligt lugnare vardag på universitetet i Manchester där han studerar biologi, är dagens nederbörd en närmast övernaturlig upplevelse.
– Vi har väldigt mycket vind vid kusten, och vintrarna är väldigt råa, men så här mycket snö har jag aldrig varit med om förut, säger han och ler.
– Mina klasskamrater kommer bli så avundsjuka, fortsätter han och tar fram mobilen för att föreviga omgivningen kring myskoxarna.
En tredjedel av hans praktik har passerat sedan ankomsten i september och lärdomarna är många. Inte minst att ”wolverine” inte bara är namnet på en karaktär i x-men, utan också den engelska översättningen på ”järv”, ett av nordens fem stora rovdjur. Även utanför parken finns mycket nytt att uppleva. I sommar ser han fram emot de ljusa nätterna han hört talas om, men just nu lägger han stora delar av sin fritid åt att fotografera norrskenet som han beskriver som ”unikt”.
Lika unikt är det inte för Ida Lund, praktikanten från naturbruksgymnasiet i Öjebyn utanför Piteå. Under uppväxten i Älvsbyn har norrskenet dansat för henne många gånger, men att det inte är unikt gör det inte mindre vackert. De båda praktikanternas engagerade samtal om himlafenomenet pausas varje gång de stannar utanför en inhängnad och återupptas så fort de tömt hinkar och famnar med foder och hö och åter befinner sig i det varma fordonet.
När samtliga av parkens klövdjur fått mat väntar en timmes lunch. Sedan blir det rovdjurens tur; järv, fjällräv, räv och varg väntar ivrigt på sina bitar av köttkross. Till och med det skygga lodjuret skymtar till mellan snöflingorna under några sekunder. Allra längst upp på berget ligger snön i hägnet fortfarande orörd; björnarna har sedan några veckor lagt sig tillrätta i sitt ide.
Innan en kort, värmade kafferast utfordras också Gutefåren. Det är en av parkens alla husdjursarter, varav flera, som fjäll- och jämtget, är en del av bevarandeprojektet Lycksele Djurpark är en del av.
– Det är ett samarbete mellan flera djurparker. Hos oss ingår det också flera hotade nordiska arter, bland annat visent, myskoxe och fjällräv. Dessutom har vi några exemplar av de västerbottniska bjurholmshönsen, berättar Maj-Britt.
När kopparna är urdruckna och fingrarna åter rörliga faller skymningen. Klockan är 14, och det är dags för sälarnas andra mål mat. Snön har lugnat sig och det går urskilja konversationer över ljudet från klappande simfenor med översättningen ”MER!”. De tre djurskötarna är dem till lags tills hinkarna är tomma.
Resten av dagen spenderas utan kontakt med djuren, men oavsett väderlek eller kalenderdag ses de morgonen därpå igen.
Text & foto: Thea Holmqvist